Femtio dagar av karantän. Femtio dagar för att skydda mig. Femtio dagar ifrån våra vänner och familj men framförallt femtio dagar för barnen utan att få gå till skolan. Vi har verkligen gjort allt vi kan för att barnen inte skall halka efter i skolarbetet men det räcker inte, vi ser ju ingen ljusning. Myndigheterna pratar inte om veckor eller ens månader längre utan snarare år. I flera år kan barnen inte sitta här hemma, det går inte. Jag kan välja att fortsätta isolera mig och göra allt jag kan för att inte drabbas av det här vidriga viruset men barnen måste få komma ut. De måste får träffa sina lärare och klasskamrater, så är det bara.

För er som inte vet varför jag är hemma kan ni läsa mer om det här, orkar verkligen inte förklara en gång till… Jag vet inte riktigt varför jag skriver mer än att det brukar hjälpa när jag får det ur mig, när jag inte är ensam med mina tankar och när jag slipper dölja något här. Jag är ju privat både på bloggen och Instagram, skulle kännas väldigt märkligt att bara dela med mig av en del av mig här, vad skulle då vara poängen? Eller det kanske visst skulle finnas en poäng men nej, ni får hela paketet, uppgång, motgång, glädje och sorg, kreativa galenskaper, färgeufori och matlagning… Smyger t.o.m in lite hudvård och trädgårdsskötsel (försök till) när andan faller på ;-).

Jaja, nu är det alltså oro som gäller. Det känns så otroligt svårt att släppa den här kontrollen, att inte längre kunna skydda mig mot det virus som min läkare bedömt kan vara väldigt farligt för mig. Vi bestämde oss i torsdags och sedan dess har känslorna liksom vibrerat på huden, jag är ett nervvrak och bara tanken på morgondagen får hela kroppen att hamna i total stress. Samtidigt är jag glad för barnens skull, de behöver det här, de kommer få det toppen! Lyckan över att de äntligen skall få träffa sina vänner går liksom att ta på :-).

Så, nu vet ni… Om jag låter sönderstressad eller bara bryter ihop så finns det en förklaring. Tack för att ni finns!