Wow, tänk att vi är här nu, i v 30. Det är något magiskt med den där veckan, sluttampen är liksom här. Man vet aldrig när bebisen bestämmer sig för att dyka upp men på något vis är det först dessa veckor som man börjar fixa inför att det skall flytta in en ny liten filur i huset. Initialt kommer mini inte ha något eget rum utan mer en hörna i vårt sovrum (det är ju ganska stort). Sedan blir det troligtvis ännu en liten modifiering av huset framåt sommaren och då kommer Vilhelm flytta upp bredvid flickornas rum medan mini tar över hans gamla… eller, det är i alla fall så tankarna går just nu.

Så hur mår vi då? Jag skulle vilja säga att allt är toppen och så är det nästan. Jag känner mig stark, inte orimligt tung i kroppen ännu och kan fortfarande knata på i ett ganska högt tempo. Mini far runt som en liten tok i magen och att kika på hur den krumbuktar där inne på kvällarna är ju bara så underbart fantastiskt.

Tyvärr överskuggas det en smula av den där klådan som bara blir värre och värre… Mina lever/gallvärden var superbra så det är inte Hepatos vilket såklart känns bra men oj oj oj vad det kliar! Hela överkroppen är fylld av kliande små skorpor och mina kläder är fulla av små vidriga blodfläckar varje kväll. Ber om ursäkt för så obehaglig information men tänkte bara att någon av er kanske har varit med om något liknande och har något tips..? Jag har träffat läkaren på Mvc som gav mig Tavegyl och en mild hydrokortisonsalva men det hjälper inte så mycket, blir däremot ganska dåsig av tabletterna så vill helst spara dem till natten men ibland är det outhärdligt och då tar jag dem på dagen också. Well, nog gnällt om det men är det någon av er med erfarenhet som fått bra hjälp så får ni hemskt gärna dela med er.

Till något betydligt mysigare… I torsdag var vi på det där ultraljudet som vi skulle göra för att se om det eventuellt fanns något förlossningshinder kvar efter sommarens alla små komplikationer som i sin tur kunde leda till ett planerat snitt. Allt såg toppen ut, inte ett spår kvar av varken tvilling eller blödning så nu planerar vi för en fjärde vaginal förlossning även om man aldrig vet hur det kommer att sluta.

Vi har ju valt att inte ta reda på minis kön så det blev lite lurigt där på ultraljudet. Det går ju verkligen inte att låta bli att titta på den där skärmen med det lilla pickande hjärtat och den söta lilla näsan, helt omöjligt att låta bli faktiskt så vi har våra aningar men vet ju såklart inget säkert 😉 Däremot fick vi vara med om något riktigt magiskt som också kändes som om vi tjuvkikade rakt in i framtiden… Helt plötsligt utan förvarning så gjorde läkaren en 3D-bild av ansiktet. Jag brukar inte vara så blödig vid ultraljud, mest fascinerad, men där och då började tårarna trilla… Det var ju som att kika rätt in i magen. Ni är säkert många här som varit med om det men när vi fick våra tidigare barn så var det inte en option. Kanske med Vilhelm men det var aldrig någon som nämnde det för oss så det här var vår första 3D-bild inifrån magen. Jag kan verkligen inte sluta stirra på den där bilden, känner mig fullkomligt trollbunden! Kärlek…

Nu skall vi snart svänga ihop lite söndagsmiddag här hemma. Eftersom alla är helt tokiga i saffran just nu får det bli en härlig fiskgryta.

Ha en riktigt mysig söndag nu!