Till alla de som kom, kändes, fanns och sedan försvann innan de blev…

En gång satt jag innanför en reception med kollegor och berättade om en enormt stark kvinna som jag just spenderat flera timmar med… Hon genomgick sitt andra sena missfall efter ivf-behandling. Jag pratade om hur otrolig hon var i den situation hon befann sig i. Hur enormt stark hon var som orkade mitt i stormen av känslor som infinner sig när man förlorar ett efterlängtat barn. 

En läkare som passerade stannade upp och förklarade att hon inte förlorat ett barn, han trodde på allvar att han behövde upplysa mig om när embryo blir ett foster blir ett barn… 

Jag förklarade sakligt, vilket jag är mycket stolt över idag, att jag hade koll på när det lilla livet bytte namn men också visste att från den dag ett par får reda på att de är gravida så tänker de bebis, inte embryo eller foster. De ser et barn framför sig, de fantiserar om mjuk bebishud och ljuvlig närhet…

Lite beroende på kvinnans ålder slutar 15-25 % av alla graviditeter i missfall. Många av alla par som blir gravida väljer att vänta med att berätta om sin graviditet tills efter 12:e veckan då risken för missfall då minskar markant. Varför då? Blir det bättre om ingen vet något om sorgen?

En gammal kollega, som genomgått flera missfall, sa en gång till mig att hon berättade på en gång när hon blev gravid. “Annars förstår de ju inte varför jag sitter inne på kontoret och gråter helt plötsligt och då måste jag berätta allt när jag mår som sämst.”

Så varför skriver jag om det här nu?

Jo, just nu så genomgår jag allt det där… Just nu sitter jag och tänker på mjuk bebishud som aldrig blev… 

Trots att vi har tre ljuvliga barn och ett fjärde inte på något sätt var planerat så hann lyckan komma. En blandning av panik och lycka men någonstans där inne så visste jag att allt skulle bli bra. Nu blev det inte och missfallet är tidigt men trots det gör det ont…

Jag kan inte föreställa mig hur det är när man inte gjort annat än längtat och väntat… När man ges en bit lycka som rycks bort utan att man har en chans att påverka… 

Med den här texten hoppas jag kunna påverka åtminstone några av er att prata om det. Det är ju så vanligt och om bara fler orkade berätta kanske det inte skulle kännas så oerhört ensamt när det väl händer. 

Stort tack för att ni tog er tid… 

Till Clara

6 kommentarer

Kommentarer stängt