Mållinjen, slutspurt, stressnivån höjs en smula…

Hej på er!

Vad tror ni… Är det så att kaoset är som allra störst precis innan allt är klart? Just nu känner jag bara för att dra på mig arbetskläderna och sätta panel själv… Det är så svårt att passivt stå bredvid allt som händer när jag samtidigt bara vill bli klar. Går det inte tillräckligt snabbt så vill jag själv vara med och öka tempot. Jag menar inte att killarna är långsamma utan mer att jag ville ha det klart redan igår! Jag vill få bort ställningen från fasaden, få ut alla verktyg, bräder och lister och istället fokusera på penslar, färg och tapeter…

Igår när alla hade somnat satt M och jag i köket och fiffade med små detaljer som beställning av handfat, tapeter och panel till badrummet. Varje sådan stund känns det som om vi kommer ett steg närmare vårt mål och den känslan vill jag hålla kvar vid.. Vi har ju tagit oss igenom hela den här resan med en så bra känsla, jag vill behålla den, det är så lätt att svårigheterna tar över såhär i slutskedet. 

Det är samma känsla som de sista månaderna innan examen när jag pluggade… Man är nästan klar, snart framme vid mållinjen och precis då känns det som om all energi saknas, som om man inte orkar läsa en artikel till, inte lämna in den sista uppgiften eller orka med den sista tentan… Man får leta i precis varendaste liten del av kroppen för att hitta den sista energin som gör att man klarar det och tar sig över mållinjen. Där, precis där, är jag nu… Flera gånger om dagen får jag påminna mig själv om att det snart är över, snart blir nästan klart, att jag bara måste klara de här sista veckorna.

Det står en stor och vacker solros mitt framför huset, den växte upp från ingenstans i den där stora jordhögen, flickorna och jag brukar säga att det är ett tecken på att här kommer att spridas värme och glädje… Snickarna kom just in och berättade att de råkade kapa den med en bräda… 

A sign?!

Kram och adjö…