Hej igen…

Åh vad jag känner mig som en moraltant just nu men usch vad jag tycker att det är jobbigt att Filippa kommit i en ålder där omgivningen gör sitt yttersta för att förvandla henne från barn till tonåring trots att hon inte ens hunnit fylla nio år. 

Det pratas så mycket om vad våldsamma dataspel eventuellt gör med våra pojkar, hur det påverkar dem att leka att de våldtar, dödar, kör på barnvagnar och tro mig det är en diskussion som jag vill hålla levande… Jag vill bara inte att vi glömmer bort de spel/filmer/tv-serier som riktar sig till små flickor. 

När vi flyttade hit från stan tog det ett litet tag för vår fina Filippa att få vänner och känna sig hemma, de höstmånaderna var de värsta i mitt liv. Oron över att hon skulle hamna i utanförskap, bli mobbad och inte känna sig värdefull omslöt mig och grävde ett svart hål. Efter ett tag i skolan hittade hon vänner, underbara sådana och jag är så tacksam för att hon har dessa härliga små människor nära sig. Samtidigt ser jag barn på skolgården som inte kommit dit ännu eller som bara är väldigt blyga och inte riktigt vågar ta för sig. Skolan gör ett fint jobb för att undvika mobbning och det finns både rastvakter och speciella kamrater som ordnar lekar som man alltid får vara med i och som är populära bland barnen.

Men i hemmet är det så många som är ensamma, som bara sitter med sina telefoner, Ipads och datorer. Hem där föräldrarna inte har tid att se vad de spelar eller sätta sig in i spelen… Jag menar inte att alla spel är av ondo, tycker t.o.m. att vissa är fantastiskt bra och kreativa men långt ifrån alla. 

De senaste dagarna har Filippa kommit hem och pratat om att hon vill köpa ett spel som heter Momio, nedan ses en beskrivning av spelet;

Inte nog med att innehållet känns vansinnigt korkat… 

Varför skall hon gå och shoppa? Få diamanter? Varför skall hon identifiera sig med figurer med supersmala kroppar, enorma huvuden med gigantiska ögon, pyttenäsa och plutiga läppar?

 Filippa har aldrig fått gå på någon shoppingtur, jag köper kläder när de inte är med så jag frågade henne vad det innebar…

– Alltså, man får prova kläder… 

-Jo, fast är det kul? Du gillar ju inte ens att ta på dig kläder på morgonen, skulle det verkligen vara kul att göra det i flera timmar? 

-Men man får diamanter också!

-Jaha, och när man fått dem, vad gör man med dem då?

-Vet inte… Men man kan fråga om man vill bli kompis!

-Hmm, men du är ju redan kompis med de här tjejerna, de är ju dina klasskamrater…

Sådär gick vår diskussion ett litet tag och sedan var det dags för middag och vi släppte det för stunden. Jag vet dock att när hon kommer till skolan blir trycket stort på nytt. 

Det här spelet känns i allra högsta grad som en plattform för mobbning även om de påstår att de jobbar för att undvika detta. Vad händer med de som inte vågar skicka en vänförfrågan med risken att få ett nej eller som blir vän och sedan får utstå glåpord eller bara ingenting… Antar att man blir avstängd om man mobbas men om man bara utesluter så gör man ju inget aktivt fel…

I samma veva kom det fram att det existerar kompislistor hos några av tjejerna i klassen och att en av hennes kompisar just tappat status på denna lista… 

 Spelet blir bara ytterligare en miljö där de kan utesluta klasskamrater i tysthet. En egen värld där kompislistan blir än mer märkbar men också dold för omvärlden… 

Vad hände med brännboll, cykla, leka i skogen, mystiska rymdklubbar eller detektivbyråer? 

Frustrationen är enorm och jag skulle kunna skriva om det i timmar, det här blev bara en bråkdel av en desperat mammas tankar…

Låt oss hjälpa våra barn, oavsett kön, att bli starka glada och kärleksfulla personer…

Kramar!