Så länge jag kan minnas har jag älskat det vackra… Mina finaste och starkaste minnen av mormor var när vi satt på stentrappan i hennes trädgård och hon berättade för mig om alla vackra blommor. Mormor var en varm person och glädjen hon kände för det fina i det hon talade om fascinerade mig. Det vackra har alltid skänkt mig glädje… Jag har älskat att måla, skriva, fotografera och på så sätt fånga det jag upplevt som attraktivt.
En sommardag när jag var fem år och var ute på cykeltur med mamma mötte vi en kvinna med en underbar randig klänning och ett fantastiskt fint hår, det liksom glänste om det på ett alldeles magiskt sätt… Jag kommer aldrig att glömma henne. Hennes skönhet gjorde mig lycklig då men också nu, minnet av hennes hår är kristallklart… Hennes ansikte kommer jag inte ihåg men klänningen och håret fångade mig. Jag har aldrig känt mig hotad av skönhet, jag ser det överallt och njuter av det.
När jag igår rensade och gjorde fint i rabatten så slogs jag av en tanke,
När är det dags att sluta att vara stolt över det vackra man gjort eller den vackra man är?
När våra barn kommer till oss och visar en teckning de ritat berättar vi för dem hur fin vi tycker att den är, vi frågar hur det kändes att göra den och att det märks att de ansträngt sig. De berättar med inlevelse och håller med om att det tagit tid men ohh vilket härligt resultat. De går sedan stolta därifrån, sugna på att skapa mer.
Har de klätt upp sig (t.ex i Elsaklänning, populärt här…) talar vi om för dem hur vackra de är, de snurrar runt ett extra varv, ser lyckliga ut och känner sig lite extra fina och går därifrån med en härlig känsla i kroppen som speglas i deras blick.
Men när slutar det då?
För helt plötsligt sitter de där och tittar på Disney channel och blir matade med att snygg, vacker, attraktiv finns i en form och den är likställd med pantad, våpig och elak.
Det vackra är det elaka som hotar oss vanliga från att lyckas med det vi vill åstadkomma.
Är du attraktiv må du vara en ledare men ingen god sådan, du saknar förmåga att känna empati, du är självupptagen och ser ned på andra. Du manipulerar, skapar intriger och är oduglig i skolan.
Sedan finns hon som är smart och därför självklart oattraktiv… Hon är asocial, har få kompisar men de hon har är killar, de gillar att hänga med henne men de attraheras inte av henne… Inte förrän bimbon som är snygg och därför en idiot, tar henne under sina vingar, plockar av henne glasögonen och sätter på henne läppstift… Då är hon vacker, den enda vackra varianten vi kan tåla för vi vet ju att hon egentligen är ful och därför ofarlig för oss.
”You don’t know you’re beautiful oh that’s what makes you beautiful… ”
Varför då? Det är klart att man kan vara medveten om sin skönhet och fortfarade vara en vacker och underbar person som är kapabel att känna empati, älska andra och njuta av livet. Jag önskar att vi slutar vara missunnsamma mot varandra och istället börjar uppmärksamma skönheten och styrkorna i dem omkring oss.
Att vi ser det vackra i livet och njuter av det oavsett om det är en kompis, en skål till bredden fylld med körsbär eller oss själva! Jag vill att vi omfamnar det vackra och låter det sprida glädje istället för att se det som ett hot!
Kram