En lycklig mamma – en lycklig jag…

Too much prefection is a misstake

Hej på er!

Tänk att det är likadant varje gång… Tre barn har vi fått nu och efter varje graviditet har jag älskat, fullkomligt älskat att vara föräldraledig. Det är nog lika provocerande som en mamma som säger att det inte passar henne alls, att hon saknar sitt jobb. Det kanske låter konstigt för generellt så accepterar vi ju mammor som prioriterar sina barn framför sitt jobb mer än de som inte gör det. Fast som vanligt så finns det ett lagom med i bilden… 

Du skall bara tycka lagom mycket om att vara hemma, lagom mycket om att amma, vaka på nätterna eller byta blöjor. Lite tråkigt skall det vara och du bör allt längta tillbaka till ditt jobb annars är du väl lite pantad? Följer du inte normen så provocerar du. Jag vet inte hur många gånger jag har fått stå upp för mina val, förklara att jag inte känner mig varken uttråkad eller understimulerad. Det är väldigt få av de människor som ifrågasatt dessa val som faktiskt har lyssnat på mig och tagit in det jag förklarat. Mycket märkligt det här med hur vi provocerar varandra utan att egentligen göra något annat än att vara oss själva.

Efter vi fått Filippa hade jag meddelat att jag skulle vara tillbaka på min arbetsplats efter 8 månader, långt innan jag hade kommit dit insåg jag att vår tid tillsammans i lugn och ro inte var klar… Vi fick 13 månader istället vilket var ett fantastiskt val som jag är otroligt glad över.   

När Lovisa kom bestämde jag mig ganska omgående för att plugga efter ledigheten, det gjorde att vi fick 17 månader tillsammans, en fullkomligt magisk tid! Filippa hade en helt fantastisk förskola som lät henne delta utan att kräva att hon skulle vara där någon specifik tid på morgonen utan även hon kunde njuta av den här tiden. Det var underbart! 

Sedan kom Vilhelm, ljuvliga Vilhelm… My bundle of joy som aldrig slutar le, springa efter bollar, pussas, kramas och glädjas åt precis allt… När han vaknar ute i sin lilla vagn så ligger han och snackar med sig själv… Säger biii för varje bil han hör susa förbi och blir överlycklig när man kommer för att plocka upp honom och han kan få berätta om alla bilarna han hört… 

Kärleken är enorm, eller hur!

Så kom dagen igen, då det var dags för inskolning… Vilhelm och jag fick 20 månader och det var perfekt!  Han har fått börja förskolan med sin fina storasyster som stöd. När han väl kommer dit till hösten igen och hon har börjat skolan kommer han att känna sig trygg. 

Jag jobbar hemifrån nu, skriver så fingrarna glöder hela dagarna, det skall bli så spännande när det är dags att berätta lite mer om det… men det bästa av allt är att jag är såå otroligt glad! Att få vara kreativ och samtidigt få använda de kunskaper jag skaffade mig under tre fantastiskt roliga och galet kämpiga år på Sophiahemmet är otroligt kul.

Så nu har jag tagit steget ut igen, ut ur bubblan men till något nytt… Frågorna kommer fortfarande;

Saknar du inte arbetskamrater? Vore det inte bra att komma ut till en arbetsplats och träffa lite folk? Är det verkligen tillräckligt stimulerande?

Det är visst provocerande att vara nöjd med att hänga med sig själv hela dagarna också!

Kram och god natt!